Förr i tiden var jag killen som installerade om operativsystem bara för nöjes skull. Min syster hävdade bestämt att allt jag gjorde var att sitta framför datorn och ”flytta mappar”. Numera orkar jag sällan leka runt, men nyligen ställdes jag inför en utmaning jag inte kunde motstå.
Jag hade en gammal MacBook Air från 2011 som låg och dammade. Jag visste att den kunde få nytt liv. Med ett nytt batteri, en USB-C-adapter och den fasta övertygelsen om att man absolut behöver en dator för varje tänkbart tillfälle (denna skulle bli min nya ”på-semester-dator”), satte jag igång. Planen? Installera Ubuntu.
Muskelminnet som en tung ryggsäck
Jag hade gjort min research. Flera Youtubers hade varnat för att nätverkskortet i just denna modell kunde vara extremt struligt under Linux. Men ”hur svårt kan det vara?” tänkte jag med obefogad optimism.
Svaret: Mycket svårt.
Installationen gick bra, men Wi-Fi-kortet vägrade blankt att samarbeta. Tur att ethernet fungerade via en adapter. Direkt kickade mitt gamla ”IT-muskelminne” in. Jag såg framför mig hur jag skulle sitta i terminalen, googla obskyra Linux-forum, kompilera drivrutiner och skriva Bash-skript… hela dagen. Jag kände frustrationen komma krypande. Jag är faktiskt för gammal för att ”flytta mappar” på det hårda sättet igen.
När en bild säger mer än tusen ’sudo’
Men så kom jag på något. Att ta hjälp av generativ AI (GenAI) har aldrig varit lättare. Vi måste lära oss att träna bort muskelminnet av att alltid söka lösningar manuellt och på ett gammalt sätt.
Min kollega hade pratat om att han tagit bilder på sina smart-tv för att få felsökningshjälp. Jag insåg att jag hade Gemini redo, och jag visste att den var duktig på att tolka bilder.
Jag testade lite vanliga GenAI-frågor först och fick lite insikter om Broadcom (företaget bakom nätverkskortet) och deras ovilja att släppa bra källkod. Pustade, körde några sudo-kommandon som Gemini föreslog. Inget fungerade.
Då tog jag upp mobilen, tog en bild på hela terminalfönstret med felmeddelandena och laddade upp.
”Vi” löste det
Det var här magin skedde. Gemini kom på att Apple, mitt under 2011, bytte version av nätverkskortet. Informationen jag tidigare fått var för en annan version.
Här och nu kändes det som att jag började prata med en kompis. En kompis som förstod min frustration, min situation och exakt vad jag behövde. Jag kände mig tacksam. Jag tog en ny bild på terminalen för att säkerställa att vi ”såg samma sak”. Vi jobbade ihop. Det var sudo efter sudo i ett samarbete, inte en kamp.
Plötsligt – wifi-kortet hoppade igång!
Nu rullar min ”Mac” från 2011 (med blygsamma 4GB RAM) på utan problem. Den är snabb nog för allt jag behöver.
Jag funderade på att säga ett stort TACK till men genai… gjorde inte det. Men varför uppkommer känslan?
En reflektion
Det här gav mig en tankeställare. Vi kommer att bli kompisar med våra GenAI-assistenter (aka AI-agenter). För oss som varit med ett tag är det största hindret vårt eget muskelminne. Att göra saker som vi alltid gjort fungerar, men det tar alldeles för lång tid jämfört med den hjälp du kan få nu.
Men… behöver allt gå så snabbt? Eller behöver vi ibland anstränga oss mer? Det får bli ämnet för ett annat blogginlägg.
Jonas